Fröken Envis

Jag som är besatt av mat sitter ofta inne på aftonbladets mat sida. Ena artikeln handlar om att man inte ska äta si eller äta så och i artikeln under är det ett stort reportage om olika gräddglassar.

Jag har i flera år velat gå ner i vikt och lyckats riktigt ordentligt ett par gånger, var som minst nere på 50 kg till mina 167 cm. Då tyckte jag att jag såg ut som ett hus, jag har nog inte en enda bild från den tiden som jag kan titta på gömde mig för allt var kameror hette. Jag var som smalast innan och när jag träffade min älskling. Jag har hållit på och trixat med mat sen jag var 14, när min kära mamma var på väg att bli vald till Årets Viktväktare och kunde låna mina kläder.

Jag och alla mina syskon har alltid hållit på med idrott, jag har hållit på med innebandy dock bara ett kort tag, jag har spelat handboll och hade jag inte lagt av så hade jag nog varit lovande idag, jag spelar fotboll och har gjort den i stort sett sen jag var 5, har haft ett uppehåll på ett drygt år när jag var skadad jag drog som 13/14 åring av sätesmuskeln i benet och kunde inte spela fotboll på nästan ett år, sen har jag haft ett uppehåll från fotbollen i cirka 6 månader men då var jag å andra flitigt på gymmet i skolan.
Så träning har alltid varit en naturlig del i mitt liv, likaså hyfsat bra mat, vi åt såklart pizza, hamburgare och annat skärp när vi var små men oftast så åt vi bra mat, och som alla vet så är det ju inte heller farligt att äta skräp när man rör på sig.

Men när jag började komma upp i puberteten och man växer lite på både bredden och längde samtidigt som min älskade mamma gick stadigt neråt och ett tag vägde cirka 10 kilo mer än mig, det var nog droppen.
Jag tror att alla människor funderar på sin vikt någon gång men jag tror särskilt att vi tjejer funderar lite extra när man kommer i tonåren. Men när jag var sådär 14 så började jag hoppa över måltider, uteslöt onyttiga grejer och fortsatte träna och då gick jag självklart ner i vikt, men jag var inte nöjd, så jag började ljuga, gick upp tidigare för att slippa äta frukost, åt lite sallad eller hoppade över lunchen i skolan och brukade sen komma hem och äta lite middag, allt blev till en ond cirkel och det dröjde inte länge fören mamma började ana onåd, så då drogs skolan in och jag fick ha sällskap i matsalen med någon lärare för att se till att jag åt, så jag skärpte till mig och höll god min. Efter några månader så föll jag tillbaka igen och blev då vegetarian, dels för att jag aldrig gillat kött och dels för att det var enkelt att tacka nej till mat då och sen var karusellen igång igen.

Vissa dagar åt jag väldigt lite och andra dagar panik åt jag, jag började styrketräna lite lätt och efter ett tag var jag uppe i sjuka mängder träning, fotboll ett par gånger i veckan, joggning, cykelturer och hoppa in i småsyskonens lag och tränade med dem och sen all styrketräning, det var mage, ben, armar och rygg som tränades. När det var som värst kunde jag inte somnade om jag inte tränat det som var dagens kvot, då fick jag gå upp på nätterna och göra de där armhävningarna eller situpsen för att kunna sova.

Jag var tillsammans med en jättefin kille i 2 år men en vacker dag, 4 år efter att jag börjar tricksa med maten tog det slut mellan oss, jag minns det dagen så tydligt och jag var i flera veckor helt säker på att han gjorde slut med mig för att han tyckte jag var tjock, så jag bestämde mig för att det fick vara nog så jag tränade mer och hårdare, åt mindre och mindre och hoppades att han skulle se mig igen, vilket så här i efterhand var jävligt dumt tänkt. Den kille hade verkligen ställt upp på mig i ur och skur och han hade gjort allt för att försöka hjälpa mig men jag ljög och var elak mot honom så många gånger och så här i efterhand tycker jag att han var otroligt stark som stod ut med mig under många av mina perioder där jag mådde som sämst.

Men när det tog slut mellan oss blev mitt helvete sju gånger värre, dessutom skulle vår familj sälja vårt hus där jag är uppvuxen och där jag haft eget rum i flera år och jag fick började dela rum med min syster, så mina träningsdoser fick nya dimensioner, toaletten och förrådet blev min tillflykt. Men när nya lägenheten var inbodd träffade jag min Tobias och han hjälpte mig att börja acceptera mig själv, tycka om kan jag inte säga för det gör jag inte ens idag, men han fick mig att inse att jag kunde leva med honom och sluta med mina dumheter och bli lycklig eller fortsätta träna och banta och kanske inte finnas.
Så när vi blev tillsammans började jag med att öka på träningsdosen för att jag ville att han skulle fortsätta tycka om mig och trodde inte att han skulle göra det om jag blev tjock, men efter ett par veckor gjorde han allt för att vi skulle umgås så jag inte kunde träna som en tok och i samma veva började jag förstå att han verkligen brydde sig om mig och såg mig och ville mitt bästa, så jag började inte äta frivilligt men jag slutade ljuga i alla fall för honom, så han fick mig med hjälp av kärlek att börja äta någorlunda vettigt.

Och idag är det 3 år sedan vi träffades, jag är fortfarande inte fri från mina äckliga röster i huvudet, jag har fortfarande dagar och veckor när man och träning är det enda jag har i skallen. Nu mera kan jag njuta av mat, jag njuta av att äta godis och liknande men oftast bara för stunden, oftast kommer det ångest och pankikänslor efter att jag ätit godis.
Jag äter varje dag, men jag äter nog inte som man ska, oftast hoppar jag över och äter en till tre gånger per dag och oftast är det ett mål mat som är lagat men oftast är det smörgåsar, fil och annan "klasisk" frukostmat som står på min meny om jag själv får bestämma.

Jag tränar fortfarande fotboll och gör det med glädje, men jag tränar inte styrketräning med situps och liknande, det händer när jag får ryck att jag tränar lite men orkar inte i närheten av det jag orkade förr så efter ett par dagar brukar jag ge upp. Men nu mera går jag mycket, jag har en stegräknare och står det under 10000 steg en dag mår jag riktigt dåligt. De dagar jag jobbar som brevbärare brukar jag gå 18000 - 25000 steg och då brukar jag vara nöjd, men nu går jag max 10000 steg eftersom jag fått annat att göra på jobbet men det är bara ett par veckor, sen är det tillbaka till trappor och cykelturer och jag längtar verkligen.

Som just nu tänker jag mycket på vikten och jag vill gå ner ett par kilo, jag vet inte exakt vad jag väger, men runt 65 kg till mina 170 cm, jag skulle vilja gå ner till 59 kg, för just 60 kg har varit min stora skräck sen jag började trixa med maten. Dagen idag har bestått av 2 smörgåsar med ost och citronmarmelad, smågodis och ostbågar och nu till middag en bit lax, vattenmelon och mozzarella ost. Det här rimmar säkert illa med tanke på att jag precis skrev att jag tänker på vikten men idag på dagen fick jag ett klassiskt rycka och kunde inte hålla fingrarna borta från skålen men det sätter sina spår nu, jag har ont i magen av ångest, ont i kroppen och känner mig rastlös.
Ska nog gå in i sovrummet dra på lite musik och sen göra 100 situps och hoppas på att få sova ordentligt inatt utan mardrömmar och annat jobbigt, egentligen är jag hungrig men nu får det vara slut ätet för idag.
Imorgon är en ny dag och då tar jag nya tag.

Det här blev ett långt och förmodligen ett inlägg som ingen orkar läsa men nu har jag skrivit en del av min historia och det är nog första gången som jag beskriver det mesta för någon, Tobias vet allt om mig, allt allt allt, men många vet några delar men här en sanning utan smink och utan lögner.